Jag bestämde mig för att du var det dags. Nu skulle jag skriva av mig om allt som har hänt den senaste tiden.
Då startar inte datorn.
Alltså verkligen, ibland blir jag bara så trött. Efter att ha dragit ut sladden, tagit ut batteriet (en manöver som verkar vara tänkt att två personer behöver göra tillsammans, det tog mig säkert fem minuter att få upp den förbaskade batterispärren samtidigt som jag likt en Houdini petade upp själva batteriet) och till slut fått igång den har luften lite grand gått ur mig. Men den kommer tillbaks.
Vi har alltså köpt hus. Det är helt ofattbart. När jag säger ofattbart menar jag det verkligen, jag sitter här och skriver att vi har köpt hus men det känns ungefär som att jag skriver att vi har varit en tur på månen. Lite som att jag sitter och ljuger för er och för mig själv. Men enligt kontraktet på mitt köksbord är vi alltså husägare. Enligt mitt kontoutdrag är jag pank. Enligt min mäklare kommer vår lägenhet att hamna på hemnet inom en mycket snar framtid. Enligt besiktningsmannen ska vi gå igenom huset på måndag.
Herregud. Ett hus. Med brasa, tvättstuga, pool(!!), uteplats, glasad uteplats, gräsmatta. Min största oro är att ingen kommer vilja hälsa på oss när vi flyttar till långtbortistan. Vi kommer ha vansinniga mängder övernattningsplatser, det är ett som är säkert. Och locka med pool och grillat!
Det här med folk som hälsar på. Jag känner mig som den sämsta människan på jorden när det kommer till att ta hand om mina nära och kära just nu. Jag ringer aldrig, hinner inte ses och är urusel på att svara på sms, än värre på skicka själv. Jag hoppas att ni inte glömmer bort mig eller hyser för stort agg över att jag är en röv när det kommer till kommunikation för närvarande. Jag vill säga att det snart lugnar ner sig, men innan lägenheten är såld tvivlar jag på att jag kan hålla det löftet. I'll be back, jag hoppas ni förstår...
